Överväldigande
Det är väl lite så man kan beskriva de första veckorna som mamma. Trodde jag visste hur det var, hur jag skulle känna, hur jag skulle bete mig, men tji fick jag. Inget är som jag tänkt mig, inget blir som man trodde att det skulle bli. Känslor som tar över förnuftet osv.
Vi har dock fått en väldigt fin pojke =) Ja, det blev faktiskt en pojke. Ni som följt bloggen vet att jag hela tiden trott att vi skulle få en pojk, och ja det fick vi. Eller som jag tänkte efter han kom ut: En pung. Det var det enda jag såg till en början. Efter 10 timmar med värkar kom han, Max, 20120103, kl 11.28, 48 cm lång och 2874 g.
En lite bebis var vad han var när han föddes, eller är rättare sagt är, han väger inte alls mycket fortfarande den lilla parveln. 2670 g ligger han på nu och vill inte riktigt växa till, idag har vi börjat tilläggsmata honom i anslutning till amningen. Jag ska säga er, att se sitt barn så fruktansvärt nöjd efter att ha fått det lilla extra var en fröjd, det var helt fantastiskt att se att han var nöjd och faktiskt somnade efter en måltid. Det har inte hänt på flera dagar.
På första bilden ser ni Oskar, han ska under natten mäta sina andningsuppehåll. Han är lyckligt ovetande om vad som ska ske den natten. På den andra bilden på Oskar är Max endast någon timme gammal.
(Klicka på bilderna för större format)
Vi har dock fått en väldigt fin pojke =) Ja, det blev faktiskt en pojke. Ni som följt bloggen vet att jag hela tiden trott att vi skulle få en pojk, och ja det fick vi. Eller som jag tänkte efter han kom ut: En pung. Det var det enda jag såg till en början. Efter 10 timmar med värkar kom han, Max, 20120103, kl 11.28, 48 cm lång och 2874 g.
En lite bebis var vad han var när han föddes, eller är rättare sagt är, han väger inte alls mycket fortfarande den lilla parveln. 2670 g ligger han på nu och vill inte riktigt växa till, idag har vi börjat tilläggsmata honom i anslutning till amningen. Jag ska säga er, att se sitt barn så fruktansvärt nöjd efter att ha fått det lilla extra var en fröjd, det var helt fantastiskt att se att han var nöjd och faktiskt somnade efter en måltid. Det har inte hänt på flera dagar.
På första bilden ser ni Oskar, han ska under natten mäta sina andningsuppehåll. Han är lyckligt ovetande om vad som ska ske den natten. På den andra bilden på Oskar är Max endast någon timme gammal.
(Klicka på bilderna för större format)
Det jag ska skriva om nu kanske inte intressrerar er alla, men jag har fått förfrågan om att skriva lite om min förlossning. Så ni som inte vill läsa, får helt enkelt slutan läsa nu =)
Måndag den 3 januari börjar mina värkar. Vid 01.45 så har jag, vad jag tror, lite förvärkar. Som vanligt nattetid har jag svårt att sova och väljer att gå upp och bädda åt mig själv i soffan, samt tar ett par alvedon för att minska värken. Efter att ha lagt mig tillrätta känner jag att det kommer fler och tätare värkar och börjar väl sakta men säkert inse att det är nått på G. Sätter mig på pilatesbollen och börjar sedan att klocka värkarna, de är mellan 2-5 minuter mellan dem och de blir allt starkare. Efter att ha kämpat på en stund bestämmer jag mig för att ställa mig i duschen, i hopp om att värkarna ska släppa lite. Men tji fick jag, vid 03.40 eller nått så ropar jag lite lugnt på Oskar och säger till honom att det är dags att gå upp. En yrvaken och förvånad Oskar rusar upp ur sängen och jag påpekar att jag inte riktigt orkar själv längre. Han börjar klocka värkarna och de kommer ungefär varannan minut. Oskar ringer in till BB där de tycker att jag ska ställa mig i duschen i en timme till och sedan ringa in igen, jag är väl lagom nöjd över detta men ställer/sätter mig i duschen. Kan inte påstå att värkarna vid det här laget är sköna. Säger till Oskar att äta lite frukost så han ska orka med det som komma skall. Ringer in efter en timme och får då klartecken att komma in. Vi kommer vid en 06.30 fram till sjukhuset.
Väl på plats så undersöks jag och det visar sig att jag är 5-6 cm öppen och det är i full gång. Får till en början ingen lustgas, utan får be om det efter ett tag. Vid skiftbytet får vi en helt underbar barnmorska, Maria, som ska följa med på vår resa. Under några timmar ökas lustgasen, pilatesboll och gåbord prövas att användas och Oskar servar sin fru på ett ypperligt sätt under tiden.
Har en liten lite diskussion med barnmoskan om annan smärtlindring, men vi är överens om att inte sätta in nått annat då det faktiskt går fort och jag inte vill att det ska stanna upp. Att få vara smärtfri en stund för att sedan återfå all smärta igen lät inte som nån härlig idé.
Vid 10.20 tas vattnet då det inte har gått av sig själv och därefter går allt fort. Krystvärkarna kommer efter en stund och trots att jag inte får krysta eftersom bebisen inte är helt nere går det inte allt hålla emot. Efter en stunds krystande så hör vi på barnmorskan att barnet inte riktigt återhäntar sig mellan de täta krystvärkarna och att de vill ha ut barnet så snart som möjligt. Helt plötsligt är det sju personer i rummet, dropp sätts in för att öka på krystvärkarna och läkarna hänger på min mage för att hjälpa mig att krysta ut det lilla knytet. Tydligen var sugklockan också framtagen för att hjälpa till. Efter att ha krystat i ungefär en halvtimme ser Max världens ljus för första gången, han kom ut utan något mer hängande på magen eller användande av sugklocka.
Måndag den 3 januari börjar mina värkar. Vid 01.45 så har jag, vad jag tror, lite förvärkar. Som vanligt nattetid har jag svårt att sova och väljer att gå upp och bädda åt mig själv i soffan, samt tar ett par alvedon för att minska värken. Efter att ha lagt mig tillrätta känner jag att det kommer fler och tätare värkar och börjar väl sakta men säkert inse att det är nått på G. Sätter mig på pilatesbollen och börjar sedan att klocka värkarna, de är mellan 2-5 minuter mellan dem och de blir allt starkare. Efter att ha kämpat på en stund bestämmer jag mig för att ställa mig i duschen, i hopp om att värkarna ska släppa lite. Men tji fick jag, vid 03.40 eller nått så ropar jag lite lugnt på Oskar och säger till honom att det är dags att gå upp. En yrvaken och förvånad Oskar rusar upp ur sängen och jag påpekar att jag inte riktigt orkar själv längre. Han börjar klocka värkarna och de kommer ungefär varannan minut. Oskar ringer in till BB där de tycker att jag ska ställa mig i duschen i en timme till och sedan ringa in igen, jag är väl lagom nöjd över detta men ställer/sätter mig i duschen. Kan inte påstå att värkarna vid det här laget är sköna. Säger till Oskar att äta lite frukost så han ska orka med det som komma skall. Ringer in efter en timme och får då klartecken att komma in. Vi kommer vid en 06.30 fram till sjukhuset.
Väl på plats så undersöks jag och det visar sig att jag är 5-6 cm öppen och det är i full gång. Får till en början ingen lustgas, utan får be om det efter ett tag. Vid skiftbytet får vi en helt underbar barnmorska, Maria, som ska följa med på vår resa. Under några timmar ökas lustgasen, pilatesboll och gåbord prövas att användas och Oskar servar sin fru på ett ypperligt sätt under tiden.
Har en liten lite diskussion med barnmoskan om annan smärtlindring, men vi är överens om att inte sätta in nått annat då det faktiskt går fort och jag inte vill att det ska stanna upp. Att få vara smärtfri en stund för att sedan återfå all smärta igen lät inte som nån härlig idé.
Vid 10.20 tas vattnet då det inte har gått av sig själv och därefter går allt fort. Krystvärkarna kommer efter en stund och trots att jag inte får krysta eftersom bebisen inte är helt nere går det inte allt hålla emot. Efter en stunds krystande så hör vi på barnmorskan att barnet inte riktigt återhäntar sig mellan de täta krystvärkarna och att de vill ha ut barnet så snart som möjligt. Helt plötsligt är det sju personer i rummet, dropp sätts in för att öka på krystvärkarna och läkarna hänger på min mage för att hjälpa mig att krysta ut det lilla knytet. Tydligen var sugklockan också framtagen för att hjälpa till. Efter att ha krystat i ungefär en halvtimme ser Max världens ljus för första gången, han kom ut utan något mer hängande på magen eller användande av sugklocka.
Kommentarer
Postat av: eva
Hu va fina ni är mina kära barn och mitt barnbarn
Postat av: gunilla
Hej!
Visst är det skönt att det är över men samtidigt så saknar man magen lite! Kommer ihåg allt då jag läser dina ord:) Visst är det en ljuv känsla att ha det lilla knytet i sin famn, märks att pappa Oscar är stolt över lill plutten. Skönt att det finns ersättning som man kan ta till när det behövs. Man blir inte så nervig heller när man vet att man kan ha det som tilltugg:) Njut och alla på jobbet saknar dig! Vid fika bordet idag så skulle Ulf ta fram pappren som han skrivit ner våra ev. elever som kommer i höst men det pappret hittade han inte. Då skulle du varit där och tagit fram det:) kram till er alla
Postat av: Marie
Åhhh va fina bilder på er alla 3 =)
Kul att höra om förlossningen och er tid hittills - hoppas du finner tid att uppdatera emellanåt =) KRAM!!!
Postat av: Annika
Ooooh, så fint han är!!! Nu är jag ännu mera sugen på att träffa honom! :) Och ni ser också väldigt fina ut - kärleken bokstavligen lyser i ögonen! :)
Trackback
